الصوت المشترك

Det var en gång en liten dinosaurie som hette Dino. Dino var snäll, glad… men han var rädd för mörkret. Varje kväll gömde han sig under sitt täcke. “Det är så mörkt…” viskade Dino. En kväll hörde han ett ljud. “Vem är där?” sa Dino försiktigt. Men det var bara vinden. Dino tog ett djupt andetag. “Jag måste vara modig…” sa han. Plötsligt såg han något lysa. En liten stjärnlampa! Dino gick närmare. Lampan lyste varmt och fint. “Wow…” sa Dino. Nu var det inte så läskigt längre. Dino